Lisa J Larsson - Mat, bak och livets goda

Godmorgon!

 

Skriver inte så mycket tankar här på bloggen för jag är livrädd att missuppfattas. Men samtidigt tänker jag att det  kanske är bra för vår relation, din och min, ni som läser detta. Så bli beredda på att läsa mina spyor av tankar och känslor haha;)

 

I veckan fick vi besked om att Espen fått en förskoleplats. Från och med den 2 februari. Superkul såklart! Men vet inte hur ni andra mammor och pappor känt när era barn börjat förskolan? Innan vi fått beskedet tänkte jag, förutom att Espen kommer tycka det är jätteroligt, att det ska bli skönt att börja jobba lite och inte bara fokusera på vakna, äta, leka, mata, städa, laga mat, tvätta, ha hand om raseriutbrott, byta blöja osv. Men när väl beskedet kom så fick jag lite panik. Varit hemma med Espen i snart två år. Kommer jag ens ihåg hur man gör på jobbet?? Kommer jag gråta när jag lämnar honom? Shit just nu vill jag vara hemma med honom resten av livet haha. Är det socialt accpeterat?! Det är normalt att få lite panik väl???

Jag som har en sån jäkla nervösmage också kommer väl skita på mig både vid inskolning och start av arbete haha. Kommit på en bra grej jag kan göra. Har sagt att jag kan hjälpa till med julkorgarna på jobbet. På så sätt kan jag mjukstarta lite. Plus att det är väldigt mysigt att göra! Men ja... Är nervös för att lämna bort Espen och för att börja jobba. För dem som inte vet så jobbar ju jag på ett familjeföretag som drivs av min man och hans familj. Det är ett superbra och roligt jobb. Men samtidigt kanske jag vill göra nåt på eget håll någon gång i livet. Vare sig det är att starta något eget eller jobba i nån affär eller liknande. Men samtidigt vill vi kanske ha fler barn inom några år och på nåt sätt känns det "onödigt" att börja söka andra jobb just nu. Fast ändå inte.. Usch svårt detta när man inte kan bestämma sig inombords liksom. Är i en lite velig period just nu. Känner att jag behöver mer stimulans för min egen skull, testa nya saker och göra sådant jag tycker är roligt. Tiden går ju så fort och för mig blir det så lätt att hamna i gamla vanor. Inga dåliga sådana men iallafall jag blir väldigt nervös för att ta steget och blir hellre bekväm och liiiiite missnöjd typ. Vill inte "bara" kategorisera mig som "Mamma". Känner att jag är så mycket mer! Men när jag varit hemma såpass länge nu så har jag titulerat mig själv till den personen jag inte ville bli. Jag ser inget fel med att någon vill vara hemmafru eller man. Men det är inte JAG. JAG är ingen bra mamma om jag inte gör som jag själv vill och önskar tänker jag. Vill inte bli nån bitter person, vilket jag kan vara ibland! And I hate it!

Jag kan ju om jag vill vara hemma längre med Espen. Det kanske sticker vissa i ögonen vad vet jag. Lite därför jag tänker att jag måste tillbaka till jobbet och Espen måste in på förskola. För att normen ser ut på det viset. Men med handen på hjärtat, skulle inte dem flesta mammor eller pappor vilja vara hemma med sina barn resten av livet om dem fick möjlighet till det? Haha ne kanske inte hela livet men ganska länge iallafall! Och så kan jag få ha det men ändå känner jag att jag MÅSTE tillbaka till jobbet. Konstigt det där vad samhället och omgivningen kan få oss att känna. Detta är ju mina funderingar som kvinna. Sebbe har ju absolut inte dessa tankar då han bara tar ut nån dag av pappaledighet hit och dit. Det är ett val vi gjort så det är inget negativt! Men han tänker ju inte som jag liksom. Hans liv har inte förändrats mer än att det blir lite mindre sömn och att han har fått en till kärlek för livet. 

Medan en annan förlorar flera års arbetserfarenhet bara för att vi bestämmer oss för att få familj. Tänk att jag inte jobbat på 2 år?! Jobbat sen jag var 14 mer eller mindre annars med sommarjobb osv. Inte så konstigt att jag är nervös inför arbete ju. Känns som att jag inte har något kött på benen. Och söka jobb??! Är det populärt och komma och säga att man inte jobbat på flera år. Får man jobbet då?? Som sagt allt går om man vill och nu spyr jag ur mig mina ängsligaste tankar. Självklart tänker jag "YES I CAN!" också. Oroa er inte. Jag är en väldigt känslig person och har det senaste känt mig ganska ängslig och vilsen p g a många olika anledningar. Vill vara en happy clapp,y peppande person men det är inte lätt alla gånger.

 

Trevlig morgonläsning detta va;) Men ja nu öppnade jag mig lite här och för mig var det skönt att skriva av sig. Tänkte skriva "Hoppas jag inte skrämmer bort er nu" Men ajja bajja Lisa. Man ska inte be om ursäkt för sina känslor! Som min kloka svägerska brukar säga "Det är inget som säger att det du känner är rätt eller fel men det är vad du känner." 

 

Med detta avslutar jag detta inlägg och önskar alla en fantastisk dag! Vi ska åka en sväng och handla och preppa middagen ikväll som blir långkok. Kramis!